Hejsan bloggen!

Idag så fick jag en kommentar ifrån Bisa där hon skrev att jag skulle gå in och kolla på hennes blogg för hon hade skrivit något om Sunset (min fanfic). Så nu gick jag in och kollade och det var jättefint! Hon hade berömt Sunset och uppmanade hennes läsare att läsa den <3

Hennes inlägg:

Berömmer Sunset!

Nightlight... En fortsättning på Sunset! 

Nu så kommer det att vara lite mer strukturerat, varje vecka så kommer det ett avsnitt av Nightlight med start nästa vecka! 

Prolog:

"Varför överger du mig? Vad har jag gjort?"

"Du blev som dom." 

"Men dom är min familj och det är inte du. Det är ditt fel från första början." 

Jag kollade gråtfullt på honom men ville inte skada honom mer.

"Gå till helvete," sade han och hoppade på mig. 

Låter det spännade? 

Det här är den sista delen av Sunset!

Jag vill bara säga att all den positiva kritik jag fått... Jag hade aldrig skrivit klart den om det inte vore för er läsare av Sunset! Tack så mycket! Det här är en gåva till just ER!!

Bellas perspektiv

Edward! Edward! Jag skrek men ingen tycktes att höra mig. Edward! När jag väl fick fram orden var det en smärta att bara säga de. Edward! Det är så kallt!

Jag såg hur Edward kollade ned på mig och han kysste min panna. Jag stängde ögonen för det smärtade förmycket att hålla dom öppna. Jag skrek och jag kände skillnaden i rummet. Alla blev tysta och Edward tog ett hårt grepp om min hand. Det gjorde så ont men jag fick inte tappa mig själv. Det var en isande smärta. Det var precis som om du hade ett tunt linne på dig mitt i en snöstorm. Du känner inget förutom smärtan. Jag skrek till igen när den isande smärtan gick över i lågor.

Jacobs perspektiv

Det var tunga steg som nuddade marken. Det snöade fortfarande men det var inte kallt. Det var förmodligen bara några mil kvar. Jag ville springa så fort jag kunde, för jag var tvungen att träffa Bella men mina människo fötter tog mig bara långsamt framåt.

Jacob? Jag är ledsen. Det var inte meningen. Det var Quil.

Det är inte ditt fel. Svarade jag. Är vi ensamma?

Jag är här, svarade Sam på min fråga.

Vart är du? Undrade Quil.

Jag är några mil ifrån er tror jag. Jag är nog hemma om en timma.

Vill du att vi ska gå, Jacob?

Nej, Sam. Jag har varit ensam så det räcker. Jag bytte samtalsämne. Hur är det med Billy?

Han är orolig för dig. Vi visste inte om du skulle komma tillbaks, svarade Quil.

Trodde ni att någon vampyr skulle få mig dödad? Jag skrattade till lite lätt men varken Sam eller Quil verkade fatta skämtet.

Nej, men kanske Bella, sa Sam försiktigt.

Jag orkade inte diskutera med dom så jag sprang i tystnad.

Bellas perspektiv

Smärtan förvrängdes i ett starkt ljus. Ljuset var så starkt men man kunde inte kunde titta bort. Mina ögon var klistrade mot det och jag kände smärtan i hela huvudet. Jag kisade lite och såg att det var diamanter som glänste. Ljuset kom... gåendes? Jag försökte se vad det var som kom mot mig men diamanterna som glänste var så starka.

Jag såg lite bättre nu... och det var en kvinna med brunt hår. Hon var smal och man såg nu tydligt hennes knall röda ögon. Ögonen var fruktande att kolla på men så vackra. Hennes mun var i en rosa nyans med rinnande blod från mungiporna. Man såg tydligt hennes nyckelben och runt hennes hals hade hon ett litet smycke. Hon bar en lång vit klänning och många färgade armband. Jag studerade klänningen och märkte att den var nästan helt sönder riven och ned dränkt i blod. Kvinnan stannade och bakom henne kom det fram en musklös man. Han sken inte men det var fortfarande omöjligt att se. Man kunde avgöra att mannen hade svart hår och knälånga shorts. Mannen med svart hår stannade brevid kvinnan och tog hennes hand. Ett ljus kom igen. Man kunde inte avgöra vad eller vem det var förrän ljuset stannat brevid kvinnan. Man såg att ljuset var en man med höga kindben och spretigt hår. Han hade på sig en jacka, ett par jeans och ett guldhalsband. Mannen var vacker, men inte lika muskulös som den med svart hår. Han var vacker på ett egendomligt sätt. Han tog ytterligare ett steg närmare. Kvinnan sträckte sig efter hans hand men mannen ignorerade den. Man såg nu tydligt hans choklad guldliga ögon. Han tog ytterligare två steg framåt och stod nu två meter ifrån kvinnan. På en tiondels sekund slocknade diamanterna. Edward? Jacob? Jag var kvinnan.

Jag mötte Edwards ansikte, men inte nu längre i drömmen utan i verkligheten. Jag skrek så högt att jag själv blev rädd.

”Edward, hjälp mig!”Jag slängde mina armar omkring han.

Såhär slutar Sunset!

Hejsan!

Jag vet att det var ett tag sedan ni fick den näst sista delen av Sunset och just nu så jobbar jag på den absolut sista!! Jag har lite dålig fantasi just nu så det är många perspektiv byten och väldigt mycket Jacob.

Men när den kommer upp på bloggen kommer ni att få en liten extra överraskning bara så att ni vet!

Det här är den näst sista delen!

Jacobs perspektiv

Vi satt i tystnad och jag hade inget problem med det, men jag var tvungen att prata med honom.

”Kan du läsa hennes tankar, just nu?” undrade jag.

”Jag kan få vissa små ledtrådar på vad hon tänker, men när hon går igenom processen är det omöjligt.”

”Vad vet du?”

Han svarade inte direkt.

”Hon känner smärta och... hon kan inte tänka på mycket mer förutom dig.”

Jag kollade ned på henne och hennes ansikte var kritvitt och plötsligt så skrek hon till. Edward, till min stora förvåning, stannade inte bilen utan fortsatte att köra.

”Vad ska vi göra!” skrek jag till honom, hysterisk som jag var.

”Det finns inget vi kan göra.”

Jag kollade ned på Bella igen och skriket dämpade långsamt. Jag smekte hennes panna och tog bort hennes hår från hennes ansikte.

”Allt kommer att bli bra.” Men innerst inne så visste jag att det aldrig skulle bli så. Hon blev en av dom och hennes framtid var redan förbestämd, hon skulle aldrig kunna vara med mig.

Jag var så arg på mig själv och Edward. Varför var han tvungen att följa efter mig? Bara för att Bella skulle få det bättre, men kolla på henne.

”Sluta!” skrek han. ”Det är ditt fel också! När du försökte döda mig så dödade hon Bella istället!”

Jag hade glömt bort att han kunde läsa mina tankar men på ett sätt så blev jag glad. Han visste att han gjort fel, men det gjorde också jag.

Jag vaknade senare och insåg att jag kände igen mig, vi var i Forks. Jag sträckte på mig och kollade genast ned på Bella. Hon låg på nästan exakt samma sätt, hennes armar vilade mot hennes ben, hennes ansikte hade nästan samma uttryck men skillnaden var att hennes ögon var öppna.

”Bella,” sa jag och viftade med handen över hennes ansikte för att få kontakt men inget hände. ”Bella.”

”Hon är inte här,” sade Edward.

Jag slutade med det löjliga jag höll på med och fokuserade med att hålla ned min ilska. Jag hade inte märkt att jag var så arg men jag höll på att explodera.

”Gå, Jacob.”

Jag orkade inte argumentera emot så jag lydde hans ord och öppnade bildörren samtidigt som han stannade.

Jag gick ut med sakta steg och jag skulle explodera. Det hade aldrig gjort såhär ont att byta form men nu så smärtade det verkligen.

Efter någon sekund kollade jag tillbaks på Edward och nickade. Han körde snabbt iväg och jag undrade hur lång tid det var innan vi var hemma.

Jacob!

Hej Embry.

Vart har du varit? Vart är du? Jag måste berätta för de andra!

Nej vänta!

Det var försent, han var redan borta. Bäst att röra på sig.

Jag sprang snabbt framåt och efter några minuter så var de alla inne i mitt huvud.

Jacob! Jag orkade inte svara Quil.

Jag tänkte inte på det som hade hänt men det kom ut ändå.

Jag är ledsen Jake. Det var Sam.

Det blev tyst och jag bytte form. Det var lättare att tänka utan de andra i huvudet.

Jag började springa och jag chansade på att jag var hemma om två timmar.

Edwards perspektiv

”Bella... jag är så ledsen, men det kommer att bli bra.”

Jag visste att hon inte kunde höra mig men hon var tvungen att veta att någon var här.

Jag såg skymten av infarten till skogsvägen. Jag gasade på.

Ur ögonvrån såg jag Sams svarta päls.

Jacob går utan oss.

Jag nickade mot honom och körde vidare.

När vi kom hem så väntade alla utanför. Jag öppnade bildörren utan att säga något till de andra och gick sedan för att plocka ut Bella. Samtidigt som jag lyfte upp henne så skrek hon till.

Bella... Jag kollade mot Alice för att lugna henne och såg att hon slappnade av.

Jag gick förbi de andra men Alice sprang snabbt förbi mig och öppnade dörren till huset.

När jag hade kommit in så sa Alice.

”Du behöver inte vara så arg.”

”Alice!” ropade jag.

”Edward,” sa Carlisle.

”Förlåt Alice.”

Jag hade inte märkt att vardagsrummet förvandlas till ett stort sjukhus. Det var en säng där en av sofforna förut hade stått, den andra soffan hade tusentals kuddar och soff bordet hade blivit ett allmänt apotek med smärtstillande.

”Vart vill du att jag ska lägga henne, Carlisle?”

”Sängen, soffan är tänkt till Jacob.”

Jag lade ned henne på sängen och satte mig i soffan. Esme kom och satte sig brevid mig och tog min hand. Jag kollade på henne och hon var ledsen för det här var inget liv hon själv velat ha.

”Hur lång tid tror du att det kommer ta?” frågade jag Carlisle.

”Ett till två dygn. Det är svårt att säga.”

Nu så var det bara att vänta.

Edwards perspektiv

Jag satte mig ned brevid Bella och tog försiktigt hennes hand. Den var iskall.

”Vi kan inte vara kvar här ute,” sa jag.

Carlisle kollade ned på Bella och sa sedan, ”Du har rätt.”

”Jasper kan du hämta bilen,” sa jag till honom.

Han sprang iväg och på några minuer så kom han med bilen. Bakom den sprang Rose och Emmett.

Emmett kom fram till oss medan Roselie öppnade bildörren. Emmett tog ut sina händer och sträckte sig efter Bella.

”Jag tar henne,” sa jag.

Emmett flyttade på sig och Jasper hoppade ut ur bilen.

”Spring i förväg, jag klarar av henne,” sa jag.

Esme kollade protesterande på mig men jag gav henne en lugn blick.

”Kom nu, Edward klarar det,” sa hon till de andra.

”Är du säker, min son?” frågade Carlisle samtidigt som han reste på sig.

Jag gav han en nick och sedan var de borta, alla förutom Alice.

”Alice...” sa jag.

”Även om du älskar henne så är hon min syster,” sa hon.

”Jag vet Alice, men Jake kommer att vara här.”

”Jag vet att du kommer att klara det, men jag litar inte på Jacob.”

”Jag vet det Alice. Jag kommer hem om ett tag. Gör det så bekvämt för Bella som möjligt, och för Jacob,” sa jag.

Alice himmlade med ögonen och sedan försvann hon.

Jag satte mig ner igen och kysste försiktigt Bellas panna. Den var lika kall som hennes hand var.

”Du kommer att klara dig.”

Jag tog mina händer runt hennes rygg och lyfte försiktigt upp henne. Jag gick emot bilen och la försiktigt ned henne i baksätet. Jag stängde bildörren och ropade, ”Jacob Black!”

Han kom ut ur skogen, fortfarande i sin människoform.

”Vi ska åka hem nu,” sa jag.

Han stod fortfarand kvar.

”Hur illa är det?”

Jag kollade på han och jag visste svaret men jag visste inte hur jag skulle svara.

”Hon förvandlas, och vi måste få hem henne,” svarade jag.

”Kommer hon bara vilja ha blod sedan?”

”Jacob... vi är vampyrer och det första två åren så har vi inget val att välja vem eller vad vi ska föda på.”

Jag satte mig i bilen och startade morton. Jacob kom och satte sig i baksätet med Bella. Han la hennes huvud på hans knän och sa, ”Kör nu.”

Fortsättning följer....

Edwards perspektiv

Jake lossade sitt grepp om mig och sprang fram till Bella och hoppade på Aisha. Jag sprang fram till Bella och såg att hon blödde från hennes nacke. Hon skrek och hon tappade fokuset.

”Bella kolla på mig!” skrek jag. Hon fäste sin ögon på mina men endast i en sekund. Carlisle kom till min sida.

”Kan jag suga ut giftet?” Carlisle kollade ner på Bella och sedan på mig. ”Nej,” sa han tillslut.

”Vad menar du?”

”Det går inte Edward, det är för mycket.”

”Det måste gå, Carlisle! Om du gör det kommer du att döda henne.”

”Hon dör ändå,” sa jag. Jag reste mig upp och jagade efter Jacob.

”Hon behöver dig här, Edward!” ropade Carlisle efter mig. Jag fortsatte att springa men i ett lugnare tempo. Jag hittade Jacob och han var redan klar med Aisha. Jag stannade nästan helt.

Vad vill han?

”Jacob... hmm... vi måste tända en eld.”

Är Bella skadad?

”Hon bet henne.”

Vad kommer att hända?

”Jag kan berätta det om du byter form.” Jag hörde att han tänkte över det och han lufsade in i skogen och kom sedan tillbaks i hans människoform. Han stod några meter ifrån mig.

”Du lovade att du skulle berätta vad som händer,” sade han.

”Vi måste tillbaks till Bella”, sa jag.

”Nej! Inte förrän du har berättat vad jag ska förvänta mig,” sa han och tog några steg framåt.

”Kom med mig tillbaks.”

”Nej, sa jag!” jag avbröt honom.

”Hon förvandlas!” skrek jag ut. Han stod helt stilla och jag kunde inte ödsla mer tid på honom. Jag vände mig om och sprang tillbaks där Bella och Carlisle var.

”Vart är Jacob?” undrade Esme som nu också var satt vid Bella.

”Han kommer.”

Rosalies perspektiv

Jag hade hört allting men jag vågade inte gå dit. Jag hörde några fotsteg och vände mig snabbt om. Några meter ifrån mig så stod Emmett. ”Rose...”, sa han försiktigt. Jag sprang fram till han och la armarna om honom.

”Jag är så ledsen,” sa jag.

"Det borde du vara,” svarade han. Jag stängde mina ögon och tänkte igenom det, och han hade rätt. Jag borde vara ledsen för det var mitt fel, mitt fel att Bella kommer bli som oss. Jag öppnade mina ögon och kollade upp mot Emmett. Jag ställde mig på tå och mina läppar möttes av hans. Det var en hård kyss men det var längesedan jag hade kysst Emmett, så jag brydde mig inte om det. Jag lyfte mitt ena ben och tog det runt hans höft. Han bytte grepp på sina händer och höll nu runt mig istället. Efter en stund ryckte jag ifrån.

”Jag måste gå till henne.”

Nu så finns det en ny fråga i Twilight Boxen! Frågan handlar om Sunset och vad ni tycker om den :) Scrolla nedår för att se och rösta eller skicka kommentar för det är det som bestämmer nu!