En kortis idag, men vad tycker ni om den här delen?

P.S. Glöm inte att vampyrer kan blöda och Edward kan läsa tankarna på Bella.

På en sekund var de framför mig och Emmett slängde sig över henne men hon var redan borta. Hon var mitt ute på ängen och Emmett var efter henne. Den här gången flyttade hon inte på sig utan de slogs istället. När Emmett blev träffad såg jag hur Rose tog ett kliv fram men Jasper stoppade henne. Emmett fick ett grepp om Aishas arm och drog sönder armbandet som var där. Hon kollade ner på hennes arm och jag såg hur hennes ögon blev alldeles döda. Hon slog till Emmett i hividet så att han ramlade omkull i snön.

”Emmett!” skrek Rose.

”Nej!” skrek Jasper. ”Du kommer bara göra det värre.”

Emmett ställde sig upp och jag såg att han blödde från kinden. Han försökte träffa Aisha men hon var för snabb. Hon kollade upp mot skogen sär berget var och var borta.

Jag och Jasper stod helt stilla en stund för att veta så att hon var borta. Rosalie var redan hos Emmett och kysste honom på hans sår.

Hennes läppar blev röda med blod och jag förstod att hon grät även om hon inte kunde.

Jag tog några steg fram men Jasper och Alice sträckta ut sina händer så jag inte kom förbi. Jag kollade upp mot Jasper som sneglade ner på mig och sedan tillbaks till Emmett.

Sakta tog han ner sin arm och Alice kollade på honom. Hon kollade på mig och gjorde sedan samma sak. Jag sprang fram där Rose och Emmett satt. Vart är Carlisle?

Jag hade inte tänkt på att de var borta förrän vi behövde hans och Esmes hjälp.

Jag satte mig ner mittemot Rose och kollade på Emmetts sår.

”Ta snö,” sa jag.

Rosalie kollade på mig och jag visste att hon inte litade på mig.

”Ta snö,” sa jag ännu en gång men högre nu.

När hon inte gjorde någonting stack jag själv ner min hand i snön och kände hur det isade till. Jag la sedan försiktigt min hand på Emmetts sår och kollade ner i hans ögon. Han blundade när jag tog bort min hand och jag förstod att snön hade nått såret.

Nu när Rosalie såg att det smärtade Emmett tog hon hans hand och smekte den försiktigt med hennes fingrar. Jag tog mer snö och tog bort den snö som nu var röd från Emmetts ansikte.

Jasper och Alice kom hand i hand efter ett tag och satte sig brevid Emmett.

Rosalie flyttade på sig och jag såg hur Emmetts hand tryckte hårdare mot Rosalies.

”Jag ska inte gå någonstans,” sade hon och la hans huvud i hennes knä.

Efter några minuter kom Carlisle och Esme tillbaks skrattande tills dom såg oss.

Carlisle varframme på inte del av en sekund och tog över min plats. Esme stod bakom Rosalie och jag flyttade mig sakta mot bilen. Jag satte mig i baksätet och kollade genom fönstret på hur Carlisle gjorde samma sak som jag hade gjort. Jag kollade ned på mina händer och märte inte att Esme var vid bilen förrän dörren öppnades.

”Han behövder dig,” sa hon.

”Han behöver inte mig, för om det inte vore för mig så hade det här inte hänt.”

”Det är inte sant Bella. Emmett gav sig själv på Aisha och det var dumt gjort. Du bad honom inte att göra det så sluta anklaga dig själv!.”

Jag undrade hur hon visste allt det här, men hon måste väl ha pratat med Alice.

Jag satt och funderade en stund men Alice avbröt mig med att skrika:

”Edward!”

Som jag lovade är den 15:e delen av Sunset här! Kommentera på. bara som vanligt :)

Jag sprang så snabbt jag kunde och hörde hans tankar ännu tydligare.

En fot i taget. Tänk inte på henne... ohh, Bella.

Nu så kunde jag höra när han satte ned sina fyra fötter i takt. Han var i språng och det var svårt att hålla samma takt.

”Jacob!” Skrek jag så högt jag bara kunde. Jag visste inte om han kunde höra mig, men jag hoppades.

Edward... Det är omöjligt. Fokusera dig Jake! Det var nåt annat. Fortsätt att springa.

Han hade hört mig. Nu var det bara att komma ikapp honom.

”Jacob Black!” Skrek jag en gång till.

Det är verkligen han. Helvete! Vad ska jag göra? Kan han höra mina tankar... ohh, Bella.

Han saktade ned och han måste ha bytt till människoform. Han stod helt stilla och jag kunde höra hans hjärta slå ojämna slag.

Jag sprang ut på en öppen mark och hundra meter bort så var han.

Bellas perspektiv

Carlisle och Jasper hade bestämt sig för att fortsätta diskutera utanför bilen. Så istället hade Rose och Alice satt sig i bilen.

Alice satt i baksätet med mig medan Rose satt i framsätet med Emmett. Emmett lutade sin hand mot växelspaken och Rose la sin hand på hans. Jag såg hur hennes hand formades efter hans och hon kollade upp mot hon om, och sedan på mig.

Jag flyttade snabbt min blick över till Alice som kollade ut genom vindrutan.

Jag kände hur mina ögonlock slöt sig och jag tappade taget om Alice hand. Så fort jag la märke till det här så greppade jag hennes hand igen.

”Snälla, Alice! Låt mig inte somna!”

”Lugna dig Bella. Hon kommer inte åt dig.”

”Hur vet du det?” frågade jag och ögonlocken slöt sig igen.

”Hur vet du att hon gör det?”

Jag orkade inte argumentera med Alice mer och jag hörde min sång igen. Emmett visste precis mina svagheter.

När jag vaknade senare på morgon stod bilen still.

”Alice?”

Inget svar.

”Emmett?”

Inget svar.

Jag öppnade mina ögon och märkte att det var alldeles vitt ute. Jag öppnade bildörren och gick för att hämta min jacka som låg i bagaget.

”Är du lite skraj Bella?” sade Emmett och jag kände något träffa min rygg. Jag vände mig om och jag såg att Rose, Alice, Jasper och Emmett stod med en snöboll i handen. Jag tog upp min jacka framför mitt ansikte för att skydda mig. Jag sprang till framsidan av bilen där Alice redan var, och hon träffade mig på armen.

Jag slängde jackan på marken och tog upp lite snö för att kasta på Alice. När jag sedan reste mig upp igen var inte Alice där utan istället Aisha.

”Jasper!” ropade jag.

Fortsättning följer...

Tårar rann ner för mina kinder och jag var tvungen att blunda för att minnas vad som hade hänt.

Efter en stund så vågade Carlisle prata, och frågade.

”Vad är det Bella?”

”Hon...”,jag stammade fram orden. Rädd att min egen röst skulle svika mig,” hon var i mitt huvud. Hon kommer... hon kommer döda mig.”

Emmett och Jasper vände sig om mot mitt håll.

”Vem är hon?” undrade Jasper med en mjuk röst. Förmodligen för att inte skrämma mig,

”Aisha...”

Alla kollade på mig och jag hade glömt att dom inte visste vad hon hette.

”Vampyren... Aisha.”

”Bella, det var bara en dröm.” Carlisle kollade in i mina ögon.

Jag kollade mot Jasper som kollade ut i tomma intet. ”Det är fel.”

”Vad är fel Jasper.” Frågade jag.

”Carlisle kan jag få prata med dig utanför en kort stund.” Carlisle nickade. Han skulle precis öppna bildörren innan jag greppade tag i hans arm.

”Det är min dröm. Vad är det som händer?” jag trodde inte att min röst skulle låta så ynklig.

Carlisle kollade på mig och sedan Jasper.

”Jo, Bella. Jag vet inte, men förmodligen så är Aisha en drömvandrare. Det är hennes gåva som vampyr. Hon kan vara i din dröm eller bara låta dig se saker. Kan du berätta exakt vad hon sa?”

”Men Jasper...” sa jag. ”Jag kommer inte ihåg så mycket längre. Det enda jag kommer ihåg som hon sa tydligt var att hon fick Jake att se någonting.”

”Där har vi det!” sa Jasper. ”Hon fick Jacob att se någonting som gjorde att han gav sig av. Hon visste att Edward inte ville att du skulle vara olycklig. Edward jagar Jake och du jagar Edward. Hon planerade att du skulle komma. Det var hennes fantasi.”

”Det är lite mycket för mig nu.” sa jag med en klen röst. Jag ville bara somna om men jag var rädd att träffa Aisha igen.

Jag la huvudet på sne och kollade ut genom fönstret. Jag förmode att Jasper och Carlisle diskuterade någonting men jag var för trött för att höra.

Edwards perspektiv

Jag höll blicken på bytet och andades inte. Jag ville inte skrämma iväg henne. Jag låg i bakhåll medan hon låg i gräset. Jag visste exakt vart jag skulle sätta tänderna för att hon inte skulle få lida så länge. Jag höll ögonena på hennes puls som det var mest blod i. Jag hörde hennes hjärta slå jämna slag. Jag tog ett språng och landade på henne. Hon reste sig och skrek medan jag snabbt satte i tänderna på henne och sög ut hennes blod. Hon slutade jobba emot mig och hennes hjärtslag stannade långsamt.

Efter att jag var färdig la jag henne under jorden. Jag sprang några snabba steg därifrån och jag hörde hur allt gick tillbaks till de normala.

Hur kunde jag göra så! Snälla förlåt mig Bella. Jag älskar dig.

Jag hade aldrig hört Jacobs tankar. Han var i närheten. Jag var tvungen att skynda mig.

Fortsättning följer...

Nu så har jag en liten fråga till er läsare!

Hur vill ni att Sunset ska vara, alltså kort eller lång. (Det jag menar är om ni vill läsa en kort del av den eller en lång del)

Kommentera på! Måste ha svar innan jag lägger ut den andra delen <3

”Kom Bella. Vi måste fort härifrån.” Emmett greppade tag i min armbåge och drog med mig till bilen.

Han hjälpte att knäppa fast mig och jag kollade på Jasper som ryckte till med snabba rörelser.

Emmett satte sig i framsätet och började köra.

”Men Jasper då!”

”Han kommer.”

”Vem är hon?” Jag fick inget svar men jag var tvungen att veta. ”Är hon en vampyr?”

”Ja, Bella. Hon är en vampyr och hon är bakom oss just nu.”

Jag kollade bakåt och såg ett svart hår flaxa några meter bakom bilen men det försvann lika fort som det kom.

”Vad vill hon?”

”Vi vet inte, men hon är en jägare. Hon kommer att jaga dig, för att få dig är en tillfredsställelse.”

Emmett var nu allvarlig och jag förstod faran.

Jag kollade runt i skogen och såg något rycka till runt bilen.

”Alice och Carlisle håller ett öga nära bilen, medan Esme och Rosalie jagar hon.”

”Varför kommer hon efter oss just nu?”

Emmett hade svårt att välja orden. ”Hon... hon var vid huset igår, så det var därför vi gav oss av. Alice har sett en kvinna komma i en hennes syner men hon har inte sätt när. Igår när Alice och Jasper var ute och jagade fick dom upp doften av henne och vi bestämde då att det var säkrast att åka så snabbt som möjligt.”

Jag kommer ihåg hur det var när James jagade mig. Han gav aldrig upp förrän Edward hade dödat honom tillsammans med Alice och Jasper. När James satte sina vassa huggtänder i min handled och sög ut mitt blod. Jag kan fortfarande känna smärtan, smärtan då Edward kom.

”Sov lite Bella. Det kommer bli en lång dag imorgon.”

Emmett hade rätt, jag skulle försöka sova lite, men adrenalinet inom mig var för mycket för att kunna ignorera det.

Jag vilade huvudet mot fönstret och stängde mina ögon. Även om jag visste att jag inte skulle somna så behövde jag vila.

Framför mig så såg jag Jake och Edward strida på ett slagfält. Jake var i sin vargkropp och Edward hade inte en chans.

Jag satt vid ett träd och kollade på. Jag försökte skrika men ingen hörde mig, för det kom inte ut ett ljud från min mun. Brevid mig så satt hon. Den mystiska vampyrkvinnan. Jag kollade på henne och jag såg hur hennes svarta hår blåste runt i liften när det kom en vindpust. Jag såg hur hennes vita marmorskinn var fullt med bitmärken, likadana bitmärken som jag hade på min handled. Hon vände på huvudet och jag såg hur hennes blodröda ögon glittrade till när hon mötte min blick. Hon var väldigt vacker och man kunde tro att hon var en staty med hennes silkes lena hud. Hon tog min hand och jag ryste till av den kalla beröringen. Jag försökte fråga vad det var hon ville, men återigen så kom inget ut ur min mun. Kvinnan ledde mig ut till slagfältet och vi stod mitt emellan Jake och Edward. Kvinnan släppte min hand och jag sprang fram till Jake. Jag klappade honom, men jag kunde inte känna något. Jag gick över till Edward men när jag rörde hans ansikte kände jag ingenting, det var bara luft, en illusion.

”Det är bara en illusion.” Det var kvinnan som pratade. Hennes röst var lika len som sammet men lika smärtsam som att gå på krossat glas.

”Vad vill du mig?” Jag blev andfådd av att min röst äntligen var tillbaks. Jag hade inte märkt att jag hade hållit andan och andades nu ut.

”Din lilla dumma flicka!” Hon skrek ut orden. ”Förstår du ingenting! Jag vill ha ditt blod. Ditt blod lockar mig så. Och tillslut så kommer jag att få det. Efter att dina små vänner här har gjort slut på varandra efter vad jag fick varulven att se så kan nog inget hindra honom till att döda din lilla vampyrvän.”

”Vem är du egentligen!”

”Jag glömde helt. Förlåt mig lilla Bella att jag glömde presentera mig. Mitt namn är Aisha, och som du kanske ser så är jag en vampyr.”

”Men det här är bara en dröm, så du finns egentligen inte. Det du har sagt är bara min fantasi.” Jag började att bli chockad nu över min dröm. Var den verklig, är jag verkligen här?

”Aahh.” Sa Aisha och höjde upp sitt pekfinger och viftade på det i ett nej-tecken. ”Det här är min dröm. Jag tar över din dröm och gör den till min egen.”

Hon knäppte med fingrarna och striden började igen. Jag stod mitt i den och när Jake tog sitt språng så var jag tillbaka i bilen.

Jag märkte inte att jag skrek förän Emmett tvärstannade bilen. Mitt skrik slutade inte så jag tog upp mina händer till mina öron. Skriket var öronbedövande och Carlisle la en hand på min mun.

Jag tystnade ner och jag tog bort mina händer från öronen. Jag stirrade på Carlisle i skräck.

Fortsättning följer...

Som vanligt, kommentera på! Nästa del är ej påbörjad så nu har ni chansen att bestämma vad som ska hända, eller ur vilket perspektiv den ska berättas ur!

Del 12

Jag gick in i rummet igen och stängde balkongdörrarna. Jag gick fram till den stora bokhyllan och satte på cd-spelaren och hörde att det var min godnatt visa som Edwards spelade.

Jag sänkte volymen och la mig i den vita fåtöljen.

Jag tog täcket från sängen och lyssnade på musiken. Jag kände att en tår föll ner från mitt öga och jag torkade snabbt bort den med handen.

När jag vaknade så hörde jag att min godnatt visa fortfarande spelades.

Jag kände försiktigt på mina kinder och de var inte blöta, jag hade klarat mig igenom natten.

Jag öppnade mina ögon och såg att jag inte längre var kvar i sovrummet. Jag låg ner i en bil och såg att det fortfarande var mörkt ute.
Jag reste mig upp och kollade mig runt. I framsätet så satt Alice och Emmett och vid mitt huvud så satt Rosalie.

”Vart är jag?” undrade jag.

”Vi var tvungna att skynda oss lite,” svarade Alice på min fråga.

Jag började vakna och förstå saker bättre. ” Hur mycket var vi tvungna att skynda oss?”

”Tillräckligt,” svarade Alice åter igen, ” om vi vill komma i tid. Edward har fått upp spåret på Jake, men han är för långt iväg för att läsa hans tankar. Jazz, Carlisle och Esme är efter honom nu.”

”Vet ni vart han är?” Ingen svarade mig och jag visste att jag inte skulle få något svar.

Jag satte mig up och tog på mig säkerhetsbältet. Det var inget vanligt bälte och jag är ju jag.

”Rose?” frågade jag försiktigt.

På bara några få sekunder satt jag fastspänd och hon kollade ut genom rutan igen. Jag undrade vad hon såg. Såg hon något i överhuvudtaget? Var det bara mörker eller såg hon något bakom busken?

Jag mötte hennes ögon i glaset som avspeglades och såg en sorg. När hennes guldbruna ögon sedan bytte plats från mina så var det bara ett ständigt mörker utanför.

Jag lutade huvudet mot fönstret och hoppade till när jag såg en gukdbrunvarg utanför.

”Jake...”sa jag så lågt som en viskning.

”Bella, det är ingen där,” sa Rosalie.

”Men jag såg”, jag kollade på Rosalie som stirrade in i mina ögon, ”jag lovar att det var Jake som var där,” men när jag kollade tillbaks så var det bara ett mörker igen.

Vad har jag gjort!

När jag vaknade igen så var jag fortfarande kvar i bilen, men det var ljust ute.

Jag chansade på att klockan var runt 12 och jag kände hur min mage kurrade.

”Så nu har du vaknat.” Det var Emmetts glada röst.

”Jag tror det.”

En sak som var annorlunda var att Alice eller Rosalie var kvar i bilen utan nu så satt Jasper där fram.

”Varför är inte Rose och Alice här?” undrade jag.

”Vi bestämmde att vi skulle bytas av med springandet, men de är i närheten,” svarade Emmett.

”Så, Bella,” Jasper satt nu mera brevid mig och jag hoppade till,” vad är du orolig för?”

Det tog ett tag innan jag kunde svara och jag kände mig lättnad.

”Jasper, sluta med det där!”

”Förlåt Bella, men jag kan inte låta bli. Du måste sluta oroa dig för Edward, Jacob eller oss. Ingen kommer att bli skadad.”

”Hur, kan du veta det Jasper? Alices syner. Nån av er, Edward eller Jake kommer inte att finnas kvar sen.”

”Alice kan bara se en del av framtiden. Hon ser en lösning men inte alltid det rätta svaret.”

”Men du säger det själv. Hon ser en lösning men inte alltid det rätta svaret.”

Jasper vände på sig och jag visste att han inte hade något annat argument.

En halvtimma senare märkte jag att jag var tvungen att ha nåt att äta.

”Mmm... Kan jag få nåt att äta?”

Jasper tog väskan bakifrån och öppnade facket. Inne i facket låg det en massa mat.

”Är allt det där för mig?”

”Det är knappast nåt jag vill ha.” Svarade Emmett och jag kände hur min mun drogs upp i ett leende.

”Så, vad vill du ha?” undrade Jasper.

”Vad är det som finns?”

”Baugette, skaldjur...” han, han inte avsluta meningen innan jag ryckte in.

”Skaldjur? Jag ska inte ha någon lyxweekend direkt. Varför tog ni inte bara en limpa?”

”Jag antar att baugetten går bra.”

”Förlåt Jasper.”

”Det är ingen fara. Du kan inte gömma dina känslor för mig.”

Jag kände hur jag fick ett leende på läpparna igen.

Efter att jag hade ätit så behövde jag verkligen röra på mina ben som var helt bort domnade.

”Emmett, kan du stanna bilen?”

Han svängde in till kanten på den leriga skogsvägen.

Jag knäppte bort säkerhetsbältet utan problem och öppnade dörren.

Jag kände den friska luften ta tag i mitt hår och det var en otroligt skön upplevelse. Jag gick in mot skogen och klev över flera stora ormbuskar.

Jag vände mig om och såg vägen där bilen stod. Emmett hade klivit ut ur bilen och lekte med Jasper. Emmett låg över Jasper, och jag chansade på att det körde brottning.

Jag hörde en kvist knäckas och jag vände mig snabbt om. Det var ingen där men både Emmett och Jasper var vid min sida.

”Hon har kommit,” sa Jasper till Emmett.

”Vem har kommit?” undrade jag förtvivlat.

Så, vad tycker ni? Bättre än vanligt?

<!-- @page { margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } -->Ledsen att det har dröjt så länge för nästa del att komma ut, men sanninen är att jag har slut på ideer nu. Jag vet hur slutet ska vara och så, men kommentera! Hur vill ni att det ska vara?

När vi körde in på familjen Cullens uppfart så var Emmett och Jasper ute vid bilarna och diskuterade någonting.

”Lugna er killar”, sa Alice samtidigt som hon steg ut ur bilen, ”Vi springer.”

”Men Alice, det är bättre om vi tar bilen. Bella slipper vara en apa...”

”Ursäkta mig Emmett, men jag står faktikst här.”

”Det vet jag Bella”, sa Emmett och flinade mot mig.

När vi gick mot vardagsrummet så hörde jag fortfarande att Emmett och Jasper diskuterade om vi skulle springa eller ta bilen.

När vi kom in till vardagsrummet så möttes vi av Carlisle och Esme.

”Bråkar de nu igen?” frågade Esme. ”Kan du ta hand om det Carlisle?”

”Visst, älskling.”

Medan Carlisle gick ner mot garaget så gick jag och Alice upp till Edwards rum där jag inatt skulle sova.

”Snälla, Alice, kan vi inte åka nu! Vi måste hitta Edward och Jake, innan de skadar varandra!” Sa jag.

”Jag vet att du vill det, men du behöver vila dig och jag vet att de inte har hittat varandra ännu.” Det var en viss oro i hennes röst som jag inte kände igen. Hon dolde någonting för mig som var viktigt. Eller ännu värre, det kunde vara något som har hänt, eller skulle hända.

Efter att Alice hade bäddat den stora sängen som nu mera stod i rummet gick hon ner för att hon och Jasper skulle ut och jaga.

När jag hade blivit ensam i det stora rummet öppnade jag balkongdörrarna och gick ut på balkongen för att se solnedgången. Jag kollade ned och såg att Alice och Jasper stod nedanför.

Jag studerade dom för jag undrade som var fel. Av vad jag kunde avläsa av Aliceś ansiktsuttryck så var det blankt, och bara något ögonblick senare så höll Jasper om henne.

Han kollade upp på mig med allvarliga ögon och jag blev nästan rädd. Jag kände själv att mitt hjärta stannade och jag kunde bara hoppas på det värsta.

Fortsättning följer...

”Carlisle..., kan jag få prata med dig?” Frågade jag.

”Vi möts inne i huset sen, Bella.” Sa Alice och började springa mot huset. Efter henne följde de andra efter, bara Carlisle stannade med mig.

”Jag är så ledsen, Carlisle. Jag älskar både Edward och Jacob, men när jag ska välja så kommer en av dom att bli sårad och försöka döda den andre.”

”Bella. Jag vet inte hur du känner, eller vad du går igenom, men Edward har förlåtit dig.”

”Edward hatar mig!”

”Bella... Hur kan du bara säga så? Edward älskar dig mer än sitt eget liv. Varför tror du annars att han äkte efter Jacob? Han vill att du ska vara lycklig.”

Jag kollade på Carlisle och förstod att han inte hatade mig utan att han älskade mig, oavsett av mina misstag. Det var fel! Han borde hata mig!

”Snälla, Carlisle... Du borde hata mig...”

”Jag kanske borde det, men jag kan inte, för inget är ditt fel. Edward gör sina egna beslut.”

”Pappa!” Ropade jag när jag och Alice kom in genom ytterdörren.

”Jag är här Bells.”

Jag kollade mot TV:n och där satt han i soffan och kollade på en baseball match.

Jag och Alice gick in till TV:n.

”Hej, Alice,” sa han med ett glatt humör, ”jag visste inte att du var här.”

”Hej, Charlie.”

”Så”, sa han och kollade upp på mig, ”vad för er hit?”

”Jo, pappa det är så att Alice kommer att vara alldeles ensam nu i en vecka...”

”Ensam? I det stora huset, så långt från stan?” Frågade Charlie skeptiskt.

”Det är så att, Esme och Carlisle ska åka till Washington men Rosalie och Emmett. Och sen så ska Jasper hälsa på några kompisar över veckan så det är bara jag kvar.”

”Edward då?” frågade Charlie och kollade tillbaks till TV:n.

”Han har inte varit hemme på en vecka. Han hade ett hemligt ärende.”

Alice var verkligen bra på sitt skådespeleri.

”Så, jag undrar pappa om jag kan få sova över hos Alice nu under veckan?”

”Kan inte Alice sova här?”

”Det är så att Esme bad mig vara i huset, så att någon har koll över det.”

Charlie kollade upp mot mig igen.

”Jaja. Det vår väl gå bra...”

”Tack så mycket, pappa!” Sa jag medan jag drog med mig Alice upp för trappan.

Jag satt för den mesta delen på sängen medan Alice flängde runt i rummet och packade ner kläder för vår camping-tur.

Men när hon skulle stänga väskan så fick hon en tom blick och stirrade bara rakt fram.

”Alice, vad är det?” Sa jag nästan panikslaget.”Vad ser du?”

Efter några sekunder så blev hon helt vanlig igen och sa:

”Det var inget.”

Fortsättning följer...

Hejsan!

Det är så att jag har fått många frågor om min fanfic, Sunset :)

En fråga är när nästa del kommer ut eller vem Bella älskar.

Nu så har jag samlat ihop dessa frågor och kommer att besvara dom :)

Bellas kärlek:

Min fanfic kan man tänka sig lite som Eclipse. Bella älskar Edward mer än Jake men om något händer honom (Jake) i fighten så dör en del utav henne. Min fanfic avspeglar det här fast tvärtom- Bella älskar Jake mer än Edward men kan inte förlora Edward.

Edward och Bella:

Eftersom att jag tycker det är så svårt att se Edward utan sin Bella så kan jag inte bara göra så att Jake får allting! Berättelsen är ju gjord på det sättet men det är fortfarande otroligt svårt att se Edward utan Bella.

Det är en av andledningarna till varför Bella inte bara "väljer" Jake.

Nästa del:

Jag vet att det var längesedan som delen av Sunset kom ut men jag håller på med del 10.

Sen så vet jag inte hur långt mellanrum det blir mellan delarna. Som dom första delarna så var det bara någon dag, medan nu på senare dagar så är det längre.

Hur lång den blir:

Jag kan verkligen inte svara på hur lång Sunset kommer att bli för just för tillfället så har jag inga nya delar och jag skriver bara! Det som jag kan svara på är att det kommer vara åtminstone tjugo delar! Så ni kommer få mer att läsa :)

Det här var nog alla frågor som jag har uppfattat rätt, men om ni har fler frågor så kan ni alltid kommentera!

Kommentera också ur vilket perspektiv som berättelsen ska vara ur nästa gång :)

Berättelsen har nu mera ett annat namn. Nämligen Sunset, som betyder solnedgång. Innehållet är det samma, tyckte att Sunset passade lite mer in på Twilight - namnet.

”Jag är så ledsen, Alice.” Jag kände att en tår föll ner för min kind och Emmetts flinande hade bleknat bort.

Alice släppte tag om mig efter en stund och kollade in i mina ögon. Jag började att se Alice lite suddigt och förstod att tårarna hade kommit tillbaks.

Alice vände på sig och kollade mot dörren till det stora huset.

Jag vände mig i samma riktning och såg att Esme, Carlisle och Jasper gick ut genom den.

Dom kom till oss på bara någon få sekund och jag såg att Esme skulle ha börjat gråta om hon kunde.

Istället så la hon armarna om mig och jag kände hur hennes hår doftade en blandning mellan honung och smultron.

”Jag är så ledsen, Bella. Vi vill få tillbaks både Edward och Jacob levande men det är bara du som kan klara av det.”

Jag släppte taget om Esme och kollade på dom alla sex vampyrerna igen. Min familj. Jag kollade på Alice, den perfekta systern som jag aldrig fick, jag kollade på Esme, den perfekta morden som jag kunde ha fått, jag kollade på Rose, den vackra systern jag aldrig skulle få. Jag kollade på Jasper, den överbeskyddande brodern som jag kunde ha, jag kollade på Emmett, den lekfulle lillebrodern, och sist men nästan lite rädd var jag att kolla på Carlisle. Ännu en gång så hade jag gjort så han kunde förlora sin son. Han måste hata mig, bara att han var för bra för att visa det. Men när jag fångat modet och väl kollade på honom såg jag ingen smärta, inget hat eller ingen....

*Carlisle Cullen

Bella flyttade sin blick från Emmett och stirrade in i mina ögon. Hon måste tro att jag hatade henne men jag älskade henne som min egen dotter. Det som gjorde så ont att se på var hur hennes ögon blev blöta, hur hon snabbt lyfte blicken från mig och kollade direkt på Alice.

Även om hon inte visste mycket om mig så visste jag att hon vet hur mycket jag älskar Edward. Och för Edwards bästa så hoppas jag att hon älskar honom lika mycket. Men om hon inte gör det så kommer hon alltid att vara min dotter.

Fortsättning följer...

*Så vad tycker ni om att se en liten del av berättelsen ur Carlisles perspektiv? Bra eller dåligt?

P.S. Ur vems perspektiv ska jag skriva från i nästa del, kommentera!